Men jag är så trött, den där läskiga som inte går att vila sig fri ifrån. Den skrämmer skiten ur mig och jag får verkligen hålla i mig mentalt för att inte rasa fullständigt.
Jag kommer utanför dörren, och går cirka tjugo minuter. Sen är det stopp, och jag är inte lika dålig som förra året men det är på håret. Värmen kan också göra det värre eftersom jag inte har tillgång till det mentala som jag brukar ha, och som är så viktigt för att orka hålla lågan uppe.
Tröttheten är som ett negativt täcke av osorterade tankar och sega andetag som hotar hela mig.
Jag behöver hålla fast vid att jag kommer bli bättre, att det bara är ett mindre bakslag men att jag inte kommer sjunka så djupt att jag inte tar mig upp.
Snälla låt mig kunna komma tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar