Det bara är så. Och det är oerhört tungt det här med L också som tar på mitt psyke. Han är så sjuk så det går knappt att leva med honom. Ibland märker jag att om jag låtsas att jag sitter tillfälligt still och bara låtsas att det inte finns så känns det bättre efter en stund. Men det finns ju där som en osynlig tjock filt av ångest och oro över hur det ska gå för honom?
Det är så svårt att se sitt barn som var en frisk och fin kille förvandlas såhär som skett under några år. Jag vet ju att jag inte är någon psykolog, och den pressen jag lever under är egentligen omöjlig, för vilken människa som helst.
Och eftersom sjukdom han lider av är så komplex och fullständigt galen egentligen så känns det än värre. När jag stod och diska igår (rinnande vatten gör mig alltid lugn) så kom jag på det!
Jag måste ha hjälp i det här. Igår ville L att jag skulle spela tv-spel med honom, och det ville jag också. Jag är alltid rädd för att gå in i Ls rum för det är minerad mark märkt av tvångstankar. Och så rätt jag hade. Råkade ta ner en handduk som han hade hängande bakom sin dörr, för hans stol var obekväm.
- Rör inte, säger L
Men jag tror han menar en annan sak som hängde där, som jag tänkte han kunde bara tvätta. Så jag rörde.
Jag rörde en handduk, men jag förstörde allt, enligt L. Nu måste han vänta 24 timmar med att torka sina händer som han tvättar 75 ggr/dag. Nu måste han skaka händerna efter varje tvätt. Eftersom han annars kan bli sjuk!
Ja så gick det med det trevliga. Och det gör ju egentligen ingenting. Men, för mitt psyke gör det mycket, för jag klarar inte av att verkligen förstå den allvarliga innebörden i det här.
Det gör så ont så det inte är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar