Jag vågade göra det jag absolut inte trodde jag skulle göra, vara ärlig om mina behov och det jag tycker känns svårt för mig - utan att ätas upp av värdelöshetskänslor - på jobbet. Jag berättade om mina svårigheter att koncentrera mig på jobbet i den där glasburen - mitt i kontorslandskapet. Trots att jag får känslor av att vara annorlunda och besvärlig, speciellt som min chef inte alls verkar besväras av det, ( stod jag ändå fast vid mina problem).
Trots att jag känner mig dålig och inte anpassningsbar. Så höll jag fast i min egen sanning och blev också bemött med respekt måste jag säga. Läskigt att stå 'upp' för sina behov. Känns som att bli utkastad från hög höjd och inte veta om någon kommer ta emot?
Jag är glad att jag vågade säga till mig själv
- "Du är den viktigaste personen!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar