När jag kom fram till kassan och skulle anmäla mig, står en tant bredvid "jag ska träffa bla bla bla ..." - Va? Hörde jag rätt. Henne ska ju jag träffa! Ett frågetecken frågade kvinnan innanför disken, om jag hört fel? Nä, fanns ingen tid för mig förrän om 2 veckor och hos en helt annan, läkare med helt annorlunda namn.
Ja vad säger man?
Jag är hyperstressad, detta har hänt mig jag vet inte hur mycket de sista veckorna. Jag har aldrig glömt att gå till jobbet, det är en lätt match, samma rutiner (som jag övat) och samma tunnelbana varje dag, förutom lördagar. Som jag ändå jobbade när jag var som mest hyperaktiv i mitt arbetsberoende.
Gick på möte istället. Jag märker verkligen att jag är nervvrak egentligen, på det sättet jag uppfattar möten. Jag sitter formligen och hoppar av nervositet, och önskan om att få gå därifrån. Så svårt att varva ner. Jag lider med varje människas (små)problem i mina ögon. Jag är fullständigt självcentrerad, och vill bara springa iväg från mig själv, så jag slipper tänka.
Fick ett mail ifrån min arbetsgivare (chef) och jag känner sånt sug att gå tillbaka till jobbet, och bara jobba vidare som om ingenting har hänt? Någonting har ju hänt, och det är ju att jag håller på att gå sönder, men det kan jag väl göra efter jobbet isåfall. Istället för att sitta hemma i rastlösheten av att inte kunna stänga av?!
Ingenting ifrån vare sig tidning, eller stadsdel psykiatri. Om jag tänker på det börjar jag gråta. Så jag väljer att inte göra det istället. Får fokusera på att göra det i morgon, ska till terapeuten då. Jag har en stadig yrsel (är det överarbetning också?) som gör att mitt huvud dras emot ena sidan, i mitt fall vänster. Konstigt är det iallafall. Tror det är stress.... (hoppas).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar