Om glädje och sorg

Jag vet faktiskt inte vad som hände, mer än att jag återigen lämnade in en skrivelse till stadsdelen och psykiatrin ang min 19årige son. Sen var jag där igår och skrev ett brev till min chef, att jag säger upp mig. Jag erkänner mig besegrad av den här sjukdomen, utmattning, utbrändhet eller vad det kallas.

Då, ... kom min sons socialsekreterare fram till mig och sa att hon hade ringt mig och att hennes chef sett min skrivelse
- XxX (sons namn) får allting han behöver nu, inga restriktioner, allt, min chef var oerhört oroad att han inte fått hjälp tidigare. Han får placering, allt han kan tänkas behöva!

Jag blev så glad för min sons skull. Och gladdes över att min kämpande - så himla svårt ibland, och ångestframkallande - troligtvis hade hjälpt. Att någon lyssnar, sen vad som händer är ju inte så intressant, så länge någon väljer att säga att den lyssnar.

Det är så oerhört viktigt att känna sig 'sedd', att människor hör mig, ser mig. Och framförallt säger att de lyssnar, eller förmedlar att de hör. En människas värsta mardröm är som Dr Glas säger, "själen ryser vid tomrummet att inte bli hörd" (fritt översatt).
Ibland kan det räcka genom att vi bara säger att vi hör vad den andra säger, men inte vet vad vi ska säga, göra. Ingenting skapar sån ro hos människor som att andra hör, vare sig de kan göra något eller inte.

Jag tänker på sonen som begick självmord publikt på internet. Hur många lyssnade på honom när han efterfrågade rep på FB dagarna innan han begick självmord? De som sa att han skulle ta nätverksladden? Så himla svårt, går inte att föreställa sig den killen, eller mamman som ville ge honom en kram, när pojken planerade sitt självmord. Vi vet inte om han skulle försökt igen, (troligtvis), men det väcker ändå frågan hur viktigt det ändå är att lyssna.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderberg
ur ”Doktor Glas”