Kostar sonens tandläkare, hutlöst dyrt, men så har han ju inte kommit till tandläkaren på över 20 år. Han har ju haft en oturlig start min son, och har idag grav panikångest som skapar många problem i hans liv. Bland annat att han inte kan gå ut från lägenheten, agrafobi tror jag det heter. Att var rädd för att tappa kontrollen.
Det är oerhört jobbigt och påfrestande att leva med någon som har psykiskt funktionshinder, min son har ju förutom fobier, panikångest, ADHD och post traumatisk syndrom. Vilket gör att vardagen med min son har otroligt krävande. Jag märker ju också att jag själv har blivit van vid att leva såhär, ganska inskränkt liv med min son. Eftersom detta sakta smygit sig på så har jag inte reagerat så mycket ju längre tiden går, men ju mer jag blir distanserad ju mer märker jag att jag verkligen är påverkad.
Det är mycket svårt att hantera detta iom att jag inte kan klaga för min son, och få honom att förstå att både hans och mitt liv är inskränkt. Han har ju inte något intellektuellt funktionshinder, gör ju att han känner skam för att det blivit såhär. Så jag vänjer mig.
Känner ilska emot stadsdelen som jag känner har ansvar för att det gått såhär långt med min son, att deras dels kunskap men också vilja att hjälpa min son inte funnits. Mycket tror jag det beror på att jag varit den som hjälpt min son så mycket. Därför ska jag söka anhöriganställning för min son, som gör att det kommer kosta stadsdelen det stöd jag ger min son som han inte behövt om han inte varit funktionshindrad.
Har köpt en dator idag på rean, en asus som jag skriver på, och det är mycket lättare att skriva på denna än min ordinarie, pga att jag har ett gammalt skrivbord som gör att tangentbordet liksom blir klämt under skrivbordet, vilket gör att det är svårt att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar