Har du pengar, får du framförallt respekt, du får förståelse för din problematik, du får ett sund och värdefullt bemötande. Men det kostar. Jag upptäckte detta igår, när jag höll på med min sons ansökan ang ersättning för sina tänder. Jag pratade med kommunens ekonomiska sektion, där vi ska ansöka om pengar till tandvård för honom. Han har inte kunnat gå till tandläkaren pga hans panikångest, kommunen har kännt till detta sedan 2008, och jag har också i våra möten tagit upp vikten av att min son får stöd och hjälp till att kunna gå till tandläkaren i behovet kring insatser för honom.
Nu har ju tiden gått och han har gått över den magiska kostaringentingtillmanblir19år gränsen. Så då får han betala sina tänder själv, vilket innebär höga kostnader, något han inte har råd till med sin aktivitetsersättning.
Jag har skickat in ansökan om ekonomiskt bistånd, men det krävs ytterligare uppgifter, vilket gjorde att jag satt i 45 minuter och väntade på en handläggare som skulle ställa honom massor med frågor, av vilka 90% redan är besvarade, fastän på en annan avdelning inom stadsdelen. Jag märkte (genom högtalarfunktionen på mobilen) att mottagandet var alltigenom blasé och lite irriterat ifrån handläggaren. Ungefär som att L störde, kom med orimliga krav för att han ville kunna öppna munnen.
När vi sedan ringde tandläkaren för att få ett kostnadsförslag (som ska skickas genom stadsdelen till deras tandläkare för att kontrolleras och godkännas för tänk om det kostar?) så möttes vi av en helt annan attityd ifrån syster hos tandläkaren. Där var det ett varmt mottagande, förstående och mycket serviceinriktat. L verkade inte alls som någon belastning, snarare var han oerhört välkommen.
Notan = 1500 kronor.
Kontexten blir att allting går lättare med pengar, du kan köpa dig respekt, om du är svag och behövande i detta samhälle. Tyvärr har ju inte alla pengar, däremot de som har har ett större försprång att faktiskt få vara behövande, svaga och känsliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar