Alltså, hur svårt ska det vara för samhället att tillgodose människor i behov av särskilt stöd det de verkligen behöver = stöd, och rådgivning, omtanke och respekt.
Min son är ju allvarligt sjuk, multifunktionsnedsättning har han. Hans överläkare som gjorde utredning ang ADHD, sa ett ord till mig ang min son = Svarte Petter.
Det kallas det när man hamnar "mellan stolarna" på de hjälpinstanser som finns. Och det har min son gjort.
Han behöver mer stöd, handläggare kan inte utreda hans behov av boendestöd utökat, pga att hon inte har fått läkarintyg ifrån psykiatrin.
Svar= Han får inte någon utökad insats.
Han behöver mer struktur och samordning.
Svar= Han får ingen återkoppling, han förväntas säga vad han behöver, med svaret att de inte kan hjälpa honom med det.
Han behöver hjälp och stöd att gå till tandläkaren, och få hjälp med organisationen kring de myndigheter som måste vara inblandade.
Svar= Jag förväntas klara samordning, med bilskjuts, bokande av tid, betalning av tandläkaren.
Jag blir galen. Och just när jag blev det och satte mig vid datorn och googlad (tack Gud för Google) så fann jag svaret.
Sådär enkelt var det för handläggaren och säga att jag också har rätt att få stöd för det jobbet jag gör genom att överta socialförvaltningens jobb ang min sons behov av stöd. Det krävs att vara stark för att kunna vara svag. Det är en samhällelig miss det här, under all kritik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar