Se sanningen i vitögat

Att vara anhörig till en som har psykisk sjukdom är bland det svåraste, speciellt som det i mitt fall är min son. Det river verkligen själsligt inombords då han mår dåligt, och jag ser hur hans liv bara blir smalare och smalare, rent fysiskt.

Att ha panikångest, gör att du utvecklar massor med fobier av rädsla för att kanske-kunna? få panikångest. Livet blir mer och mer inskränkt, och det krymper till att bara kunna innehålla små delar av livet. Den som är sjuk märker ju inte det lika tydligt, som min son. Jag märker inte heller det förutom ibland, för att jag normaliserats i detta. Det omärkliga annorlunda  har blivit en vardag för mig.

I morse ringde stadsdelen ang ekonomiskt bistånd för hans tänder, min son har oerhört trasiga tänder. Dels av misskötsel, pga andra psykiska orsaker, dels av oförmågan att ta emot hjälp - oförmåga hos de som "ska" hjälpa att inte kunna.
I stadsdelens ögon tar man inte hänsyn till att min son har oerhörda trauman som gör hans rehabilitering än mer svår och smärtsam. Stadsdelen tar hänsyn till papper och intyg, med dålig samordning. Jag märker att när jag pratar med de knyter sig min mage, jag kämpar för att inte oroa min son, som kan falla ner i apati vid minsta ansträngning eller rädsla för förändringar. Det är som när jag var liten med min pappa som var alkholist och narkoman, ständig beredskap. Kroppen på helspänn för att inte störa oroa.

Det gör ont att inse att vi är så begränsade. Sonens pappa hörde av sig via FB, jag blir glad och känner som alltid hoppfullhet, (men jag vet bättre). Han bor i ett annat land för att han blev utesluten ur kriminellt gäng, vilket gjort att han utnyttjat sonen å det grövsta både på ena och andra sättet. Blir så ledsen så jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.

Måste hålla ihop, och därmed avslutar jag och återkommer om detta.