Sorglig dag igår, men den slutade mycket lyckligt. I samhällets utkant, är små små saker underverk, och jag välsignar min ADHD att jag faktiskt kan njuta av nuet och verkligen leva här och nu. Det har varit en förutsättning för mig att överleva.
Igår var sonen hos tandläkaren, jag fick låna en bil för att sonen har panikångest och agrafobi, vilket innebär att han får stor ångest att vara ifrån hemmet, och inte ha kontroll på hur han kommer att reagera. I somras var första gången på 1½ år som han åkt bil med mig utanför hemmet på 1½ år. Det var oerhört jobbigt för honom till en början, men jag försäkrade att jag skulle vara tålmodig och att han fick ha kontrollen, vid minsta känsla av att han inte klarade längre, skulle jag stanna eller köra hem igen. Men det gick, och nu kan han åka bil utanför hemmet med de han känner sig säker med, dvs mig och hans boendestöd.
Så igår var vi fullpreparerade, bilen vi fått lånat och som skulle lämnas inom tid så min son skulle få känna att han var säker, desinfektionskräm, coca cola, och en flaska mineralvatten (liten flaska).
När vi kom till tandläkaren ville sonen gå in själv, vilket jag kände var skönt. Jag fick lite ångest, eftersom jag har grav tandläkarskräck, att hör borrarna surra lite överallt i rummen som låg ganska nära väntrummet, men jag kunde lugna mig.
Efter en stund kom sonen ut, = överlycklig. Han hoppade och studsade fram. Men att höra ifrån tandläkaren var mindre roligt. Min son har inte en enda tand som inte är full med hål, hans tänder är nästan genomruttna. Han har tänder som är helt sönderfrätta, och trasiga. Och tandläkaren var chockad över att se en 20-åring, i Sverige se ut så i munnen. Hon var också väldigt upprörd över att -ingen- satsat på hjälp för min son att han skulle kunna komma till tandläkaren, ifrån stadsdelen. Hon var upprörd över hur illa det var ställt med stödet ifrån stadsdelen gällande min sons tandstatus, och att det borde ingå i hjälpbehovet, hon gick så långt att hon tyckte stadsdelen skulle tvingat honom att gå till tandläkaren, kosta vad det kosta ville.
Det var skönt att än en gång få stöd i hur det ser ut, och hur det är i stadsdelen, att de har möten, ingen samordning kring hjälpen, utan tar beslut utan uppföljning, och ingen tänker på individen. Jag tog redan för 3 år sen upp det faktum att min son inte skulle få fri tandvård och att stödet för att se till att han skulle komma till tandläkaren var stort, och viktigt. Ingenting, står en liten notis i utredningen, men ingen uppföljning.
Min son var överlycklig över det faktum att han kanske i februari kan träffa en tjej som han pratat med över ett halvår, och som han inte kunnat träffa pga att han skäms för hur han ser ut i munnen.
Skamligt, och jag vill inte visa min son hur olycklig jag blir av få veta detta, utan försöker vara lycklig för hans lycka, och det går bra.
Jag lyser av tacksamhet, när jag ser honom så glad över att han vågat gå till tandläkaren och att han kanske i februari kan träffa sin tjej.
Något som i vanliga 20-åringars liv är helt normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar