Ta hand om sig själv

Ska till läkaren idag, ringde i morse pga att jag ibland har svårt att gå, för mitt huvud lutar åt vänster. Vilket gör att jag blir orolig och lättskrämd. Jag hoppar till vid minsta ljud, och har jättesvårt att kunna komma tillbaka till mig själv efter det. Idag gick jag ut med hörlurar, då det kom en motorcykel som skrämde sk-ten ur mig. Hade svårt att kunna hå efter det.

Igår kom min vän V till mig efter hav varit ute på landet med sina barn. Han börjar direkt ifrågasätta mig att jag ringt och frågat honom om han kunde åka till Ikea på morgonen, och när jag inte ville följa med till landet med honom.

Enligt honom ljuger jag för honom,han kan inte tro på att jag inte orkar/inte har någon lust/trötthet/utmattning.
Anledningen var att enligt honom skulle jag må mycket bättre på landet med han och hans barn. Och istället ville jag åka till Ikea med honom. Isåfall är jag inte så sjuk om jag orkar det.

Jag hatar att behöva stå till "svars" till honom, mitt inre reser sig av ilska när han vill det. Han vill ha förklaring, att jag orkar det och inte det han föreslår.

Jag kan förklara här på bloggen. Om jag var själv, skulle jag aldrig åka fol Ikea. Det är mitt medberoende som gör att jag ville pga att min son frågade om vi inte skulle åka? Den lilla stund det tar att åka med honom, (kille =snabb i affärer) skulle dels jag orka, och dels skulle det också lätta lite av det dåliga (felaktiga) samvetet jag har gällande min son. Han har varit isolerad i hemmet i 2 år, och att jag mår så dåligt gör att jag knappt orkar prata med honom längre ( och verkligen inte lyssna på musiken han gör) vilket får mig må ännu sämre.

Att åka iväg med V skulle innebära art jag umgås med hans barn, vilket kag i vanliga fall tycker om. Men nu får allt det motsatt effekt när jag kommer hem till min son som ligger i sin säng.

Detta kan jag inte förklara för V , då det isåfall skulle innebära att jag får en "lektion" i hur medberoende/undflyende/snäll-dum jag är i förhållande till L. Han skulle ifrågasätta hur jag prioriterar, att jag i själva verket vill ha L hemma, att jag är nöjd med min situation. Att han som är så snäll och omtänksam inte får något av mig (som han haft så roligt med).

Jag ska ta emot hans råd och förmaningar, åka dit han vill (för det hör mig gott, och jag mår bättre). Om jag inte gör det blir han förorättad och ifrågasätter mig att jag vill må bättre?!